Den sämsta recensionen.

Jag vill lägga till ett ”nånsin” i rubriken, men det klarar sig. Tänk bokstavligt i alla fall.

Metro, 2008-02-27. Skribent: Maria Forsström.
Skiva: El perro del mar, From the valley to the stars.

Texten:

Jag: Fattar ingenting. Tror det är en hyllning tills jag ser tvåan i betyg. Jag konstaterar att det är det ultimata symptomet på sjukdomen musikjournalistiken lider av. En recension är inte poesi. Slå upp ordet relevans. Tyck nånting.

Inte så smart så det stör.

Snack om att polisen ska få möjlighet att låtsas vara småtjejer på internet för att locka fram groomande pedofiler. Kontrovers om brottsprovokation. Får verkligen polisen lura människor att begå brott? Förslaget dyker upp, ledarsidor och insändarskribenter reagerar. Men en liten detalj undslipper samtliga: De som kommit på metoden är uppenbarligen dumma i huvuvet.

Jag menar inte på det där sättet att jag inte delar deras värderingar. Jag menar bokstavligen. För även om brottsprovokation var lagligt: lycka till med att fälla någon i rätten för övergrepp mot barn, om ”barnet” är en 48-årig ölmagesnut!

En gång till upptaget.

Jeez, det finns ingen hejd på hur otaktisk jag är ibland. Tenta på lördag och ändå har alla dagar i veckan bokats upp till andra saker. Jag har ingen tid och ändå sitter jag och slösar tid. När ska jag plugga? Andra grejer i de andra delkurserna till imorgon också. Men jag ska på bio och nattrea på Musikbörsen ikväll (syyynt!?), tjoheej jag är vuxen, jag gör som jag vill.

Jag gör som jag vill, jag har en karaokemåndag. Jag gör som jag vill, jag spelar sång in med RekoMattias och äter tårta för fölsedagsbarn. Jag gör som jag vill, jag styr upp ett Heroes-maraton. Jag gör som jag vill, jag går ut dan före en tenta (kanske blir en nykterkväll dock).

Det är ändå lugnt, frälsaren är här.

Jag gör som jag vill, jag säger upp mitt förstahandskontrakt och flyttar in hos Mephisto i juni. The J-O-V gör likadant. Vi förseglar pakten med en treparts high five runt köksbordet. Det kommer bli vårt köksbord.

Det är förstås en rätt bra bok ändå, den där påsen med kulor. Nu får jag faktiskt läsa.

Det luktar fisk.

Det är faktiskt nånting fishy med Almodóvar. Det har jag länge känt, det trissades nog upp som mest efter att jag sett Tala med henne första gången (andra gången fick jag tyvärr halvbacka, jag kommer till det), men först igår blev jag riktigt övertygad om att magkänsla faktiskt smäller högst. Det är alltså inte något riktigt dåligt, men kejsaren är en smula lättklädd. Gylfen är i alla fall öppen.

Det första jag såg av honom var Allt om min mamma. Den har jag inte sett på ett tag, men jag tror den är undantagen. Dock är den lika fucked up som alltid, men jag kommer till det. Anledningen att jag skriver nåt alls är i alla fall att jag till slut såg den där Volver med Link igår, och nu äre spoilervarning och så, men hyfsat gammal är den ju ändå. Det här går i vilket fall bara ut till dem som sett den. Alla som sagt den var så jävla bra.

Alltså, ja, visst. Roligt, som vanligt, ganska rörande, som vanligt, snyggt filmad och fabolous hantverk och skådespeleri som vanligt och alltid. Men vad i helvete människor jag kan verkligen inte köpa att de inte fattade att mamman levde på riktigt och att det i själva verket var den andra kvinnan brunnit upp tillsammans med pappan. Det stod ju skrivet med blinkande neonskyltar. Komma tillbaks som spöke som alla ser!? Skärp er. Ska det vara nån slags jävla magisk realism att de tror så mycket på spöken? Och sen berättas saker som en lång bekännelse som om det var Morden i Midsomer och inte en fan skulle tycka det var ok om some schmuck hade gjort det i en amerikansk film.

Det är en sån sak som gör att man tvingas dumpa manuset man gillar så mycket annars. Det håller bara inte, tyvärr, det blir inte trovärdigt, jag kan inte filma det här, kan du skriva om det på nåt sätt? Det är ju fullkomligt slöseri på andra bra delar i filmen att bara låta en sån stor grej vara med. Realistiskt sett skulle alla fattat och filmen slutat så fort mamman visade sig stå pall för en mänsklig kram. Augustina dessutom, hon borde vetat allt från dag ett efter branden och borde framför allt inte fortsätta tro på spöken som leker sjuksköterska med henne i slutet.

Jag gillar alltså det som är fucked up. Det är väl kanske det som charmat alla andra också, och som vi tycker är så spännande sydländskt eller nåt. Jag gillar hans humor. Jag gillar oftast vad filmerna vill säga, som sagt med lite problem med Tala med henne eftersom jag först uppfattade det som att man skulle tycka det var lugnt med våldtäkt av komapatient (men ändrat mig nu). Det som är grejen är bara att karln verkligen behöver nån som kan säga åt honom när han schabblar. Hur kan man låta honom sabotera allt annat bra innehåll med såna klantgrejer? Hur kan ingen se det efteråt?

Det andra Mello-inlägget.

Deltävling tre utan tvekan worst hittills. Fatta att det bara var två bidrag som framfördes tight. Idel ful sång och kassa framträdanden, det var fan jobbigt att se. Vinnarna BWO levde på gamla meriter och fucked up kostymer, och gick vidare på ett halvdant nummer. Det var en helt ok låt, men knappast i klass med nån av de tre bästa från förra veckan. Är det inte fantastiskt trevligt dock att farbror Bard kommer undan med att balansera Elitlistan-personlighet och högst seriöst filosofanspråk med oerhörda pajaskostymer? Jag är inget fan av hans tankar men han är ju smart liksom. Fan, han är ju sveriges Marilyn Manson! Om man ser till Mansons tidiga scenkläder that is.

Andra finalisterna Frida Muranius feat. Headline var svåra att ta ställning till. Det lät tunt, utom när rapparen körde sin grej på riktigt (och faktiskt visade sig vara den första i Mellohistoria som faktiskt kan sin shit någolunda när det kommer till rap), men alltså: framför allt är ju det här en sån låt som förvisso är glad och lite catchy och så, men fel i sammanhanget. Man kan inte vinna Eurovision med en sån låt. Man kan kanske komma hyfsat högt, slippa kval i alla fall, men nä, inte mer.

Bästa låten, som låt, var ju faktiskt helt oväntat pseudooperan When you need me med Thérèse Andersson, men också den var lite tunnt framförd och hade en värdelös tonartshöjning utan kraft. Jag hoppas på uppryckning nästa vända. Eller egentligen inte, om nån av de andra favoriterna ska komma tillbaks. Men hon charmade mig hårt med fake it ’til you make it-svaret på Nours obligatoriska efteråtfråga. Hon var den första som svarat bra i det där onödiga momentet. Kvalare nummer två var det första av de två enda tighta framförandena, och dessutom min andrafavorit. Caracola körde en sweet liten fluffig dänga utan egentlig mening men ändå trevlig och med schyssta stämmor på refrängen. Och texten! Bara titeln Smiling in love var helt uppåt väggarna fucked. Jag älskar fåniga texter.

Det betyder inte att jag gillar dåliga texter i allmänhet. Det värsta som finns är de som försöker vara djupa och seriösa men verkligen inte kan. Mannen som ler som Kramer gör i full bedövning och The Jimmy-skor, Patrik Isaksson, hade en låt som besvärligt nog inte var så kass, men texten var lam lam lam och framförandet parodiskt. Vad gjorde han med den röda micksladden? Trodde han det var en cool show? Den såg ut som en vattenslang dessutom. Och sämsta tonartshöjningen. Och partiet i refrängen då titeln slängs in: worst ever. Han får ta sitt retard smile och tävla i Special Mello nästa år istället.

Jag har fört anteckningar den här gången, så det blir utförligt. Det andra bidraget som framfördes tight var förstås Ainbusk. Men låten, träigt värre i mina öron. Det är 40-talistmusik som jag inte fattar. Sven Wollter må avguda dem, men jag kan bara ha likgiltig respekt. Kass text också, Pling är verkligen ojämn.

Mickey Huskic hade skrivit sig en helt ok låt, men han borde skickat nån annan att sjunga den. Det där klarade han verkligen inte av. Precis som jag sa alltså, dåliga framföranden hela kvällen, en sopkväll. Och då fanns inte ens en enda kalkonlåt med! Det närmaste man kom var väl vansinnigt malplacerade Eskosuck som inte ska befatta sig med singback. Såna mesiga verskomp måste vara lika live som sången om det ska fungera med en sångare som inte är melloskolad. Herregud vad det sög gammal röd vattenslang. Sistaplats javisst.

- – -

Varför åt jag en sån korkad frukost? Jag vet förstås att det var för att de andra plundrat all vanlig frukostmat innan jag och Link kommit upp, men vafan Gustav, mannagrynsgröt med vispgrädde på? Skärpning.

Jag vill ha en synt farsan.

Pappa ringer upp på förmiddagen, jag orkar först inte hämta luren som ligger i hallen och ringer. Jag anar att det är mina föräldrar och då kommer de även ringa mobilen som är mer välvilligt placerad intill mig på nattduksbordet. Det får helt enkelt bli ett dyrare samtal för dem, jag är precis så lat. Dock känns det lite taskigt att jag hör Ako komma ut från sitt rum och precis missa att svara i tid. Varför gick jag tillbaka med telefonen timmen innan? Den låg ju också på mitt nattuksbord först. Dålig timing, men vad gör man. När min fina Castlevania-signal drar igång bredvid mig behöver jag bara sträcka ut armen. Hej pappa.

Jag fyller 27 om en dryg vecka. Mina föräldrar har, precis som jag, lite begränsad fantasi när det kommer till presenter. Därför förebrår jag dem inte för att de alltid ringer upp och ber mig önska shit. Den här gången ska jag dock vara förutseende och veta att de läser den här texten, och därför inte som i julas önska saker här i nån slags allmän bemärkelse. För det resulterade som kanske bekant (skrev jag om det?) i att jag fick två brödkavlar, och redan köpt en själv innan dess. Jo förresten. Jag ska nog outa min lista, men med brasklappen att bara föräldrar till mig får skaffa nåt av det. Eller om de synkar med syskonen lite bättre.

Det var alltså det han ville. Och fråga om hur det gick i torsdags (de må läsa bloggen, men inte lika notoriskt och ofta som kanske andra skulle läsa den). Ja du. Jag vill bara ha en synt. Men det, kära far, och mor, ska jag kanske inte bemöda er med uppdraget att skaffa. Herregud, det är ju som att önska sig vilken annan teknikpryl som helst av nån utan koll och landa i att få nåt billigt shit med allsköns nackdelar för att personen inte vet nåt. Jag vet ju inget själv ens, när det kommer till det här. Inte för att göra ett riktigt tight val i alla fall. Återkommer om vad jag verkligen skulle vilja se för grej i mitt postpaket.

Men faktum kvarstår att jag vill ha en synt. En midi-jävel, den ska vara liten, den ska vara till live-shit kopplad till datorn, och den får gärna ha inbyggt ljudkort så jag slipper skaffa ett sånt också, för jag tänker fortfarande satsa på min stationära dator till inspelning (som redan har ett ok ljudkort). Faktum kvarstår också att jag inte har nån koll utöver detta. Jag behöver därför tips. Jag har inte cash i mängder heller. Men vet du nåt? Jag såg en på Vendolin som sålde en Edirol-pryl för strax över tusen, kan det va nåt? Jag är inte kräsen, jag kan ändå inte utnyttja de fetaste funktionerna. Tänk om jag kände Synthkardinalen. Jag har ett stort antal gemensamma vänner med denne, men ingen direktkoppling. Orkar jag läsa på på egen hand? Eller ska jag chansa med det lilla jag vet?

Jag vet iofs inte om han skulle rekommendera annat än analogt och old school.
Kardinaler är väl konservativa?

Att alltid uppfölja med en lazyday.

När spelningar är över och man packat ihop sin shit återstår att bete sig som folk. Folk super. Det finns sprit i logen, det finns öl. Det finns ölbiljetter till baren också. Sen återstår att bete sig som folk mot folk. Det är lite svårare. Folk i allmän bemärkelse funkar utmärkt. Folk man borde se lite mer åt kan man plötsligt sluta tänka på i ansträngningen att se åt folk i just allmän bemärkelse, och även åt folk i bemärkelsen såna man just träffat och gillar att hänga med i spritlogen.

Och nu sitter man dagen efter och är hink-intill-sängen-bakis och får ångra ett och annat. Gör sin frukost (eller klockan är över fyra, så egentligen linner) bestående av pommes, och haricots verts med flott & salt på, sitter här och stirrar. Det kommer inte bli nån fredagsutgång i alla fall, det är fo sho. Undrar om jag ska skita i det hela helgen, det är ju ändå mello imorgon också. Men det är ju bra till förfest också.

Hur det gick? Jorrå. Det var sjukt hög procentandel folk jag känner där. Både bra och dåligt. Kompisar är en bra men kvoterad publik. Evil för Basutbudet också, eftersom en hel del av mina kompisar stack innan de gick på eller medan de körde. Evil för mig var att Jocke blitt sjuk nog att inte kunna spela, så jag fick låna synten och köra på’n själv. Men det funkade. De sa det var bra. Ljudet var kasst som fan på scen, men de sa det var bra utåt. Jag gjorde inga misstag jag vet om. Jag gillar låtarna själv. Så jag är nöjd. See ya next time, då har jag nog köpt en egen synt.

Ungefär såhär såg det ut.

För övrigt fick jag nåt ryck också och sjöng bästa biten av I’m a flirt i tokfalsett medan jag bytte ett spår. Varför gjorde jag det?

Gotta have preparation for this.

Som jag redan sagt till alla jag träffar: fan vad nervös jag är för det där live-spelandet imorgon. Lite rap är ju alltid enkelt, bara att köra sin backtrack och hoppas på att man är underhållande nog utan vidare show. Sånt har jag skaffat god rutin på.

Men spela på riktiga grejer till instrumentala untz-låtar: aldrig gjort. Det var till och med vansinnigt länge sen jag höll i ett instrument på en scen, eller hemma för den delen. Jag har dock fått god hjälp av Jocke (var har du lagt upp egna låtar? ingenstans? de är ju apfeta ju) med lite komp, syntrattande och naturligtvis synthlån, tips, inställningar & shit. Det är guld värt. Men alltså, idealiskt skulle jag ju skaffa lite egna grejer och blanda de här två projekten lite mer och oftare. För låtjävlarna är feta som gammeldags mjölk i alla fall. Det är aldrig ett misstag att komma och se. Och vill nån sälja mig ett bra MIDI-klav med bra rattar så holla at me.

Ja. Kom och se i alla fall, imorgon som sagt: Uppåt Framåt, torsdag 21 feb, kl. 21. 80 spänn. Jag på scen kanske 22, smart är att komma tidigare. Basutbudet kör efteråt och rättar till alla eventuella misstag. Fest.

- – -

Sen har ju även jag och J-O-V fått DJ-gig på Svanen 10 april, så då får alla komma fram från under sina stenar igen. Vi spelar musiken i lilla rummet förstås, vem orkar ansvara för ett dansgolv, när man kan få folk att sittdansa?

Det stora Mello-inlägget.

Mello = Melodifestivalen. Det ska väl förtydligas innan vi går vidare, folk frågar alltid, även de som hört mig gorma om spektaklet vartenda år. Förresten, det här blir inte alls ett så stort inlägg. Det var bara en titel jag skrev i analogi med ett inlägg jag inte ens publicerat än. Jaja. Whateva.

Mello. Jag skulle sett på det och skrivit shit sist, men inte blev det så inte. Man kan inte ens se klippen med de vinnande bodragen på svt.se, jag antar det beror på att de inte ska få fördel av fler lyssningar än nyare bidrag. Oh well. Jag kollar youtube istället. Och jag hör hur Chrilles bidrag är: dansband (no shit), lamt, chanslöst. Inte ens monsterkostymer skulle få den låten att ta hem en Eurovision-seger. Jag hör hur Amys bidrag är: ok, habilt, välspelat, men fan inte i klass med de bästa från igår.

De bästa från igår: Sanna Nielssen, Rongedal, Ola.

Empty room: Jag älskar när jag kan uppskatta ballader från första lyssningen. Det är inte samma sak på långa vägar men jag tror senaste tidens intensiva R&B-feber har hjälpt mig med grundförmågan. Just a minute: Jag älskar övergångar mellan falsett och man-voice. Mika-stöld eller inte, vem bryr sig. Fula skägg kan de få ha om de gör sin skit bra. Love in stereo: Jag älskar verkligen en rak, fet låt med välgjort arr. Det hade bara Ola. Blir det inte vidare från Andra Chansen blir jag upprörd.

Ännu mer älskar jag lite sweet kalkon. Razborka alltså. Herreguuuuu! Temat, låten, sången, herreguuuuu! Jag måste fan referera till termen i nån text, det är för bra för att inte användas om och om igen. Jag tyckte även först det var töntigt med artistnamnet The Nicole, men jag kom på i efterhand att det hade varit ganska fett, om det burits upp med värdighet. Det gjorde det inte. Det var illa framfört som ett helvete, jag förstår inte vem som släppt upp mänskan. Det kändes som hon bruden som Orson Welles karaktär måste såga själv i Citizen Kane (mest överskattade filmen i historien för övrigt, men det orkar jag inte gå in på vidare), nån har garanterat fått in henne med svågerpolitik. Eller vad säger jag, hela Mello är ju svågerpolitik.

När man bildgooglar Razborka.

Men. Allra mest älskar jag såklart att onda aningar inte infrias. Ingen köpte hypen trots intensivt pådrag och förhandstippning – Frikyrkosatan och Mannen med det insmickrande smilet gick inte till final med en gång med sin hopplöst mediokra låt. Låt oss hoppas att det stannar så.

- – -

En fråga också:

Lasse Lindh. Måste du viska din text? Sjung ut, karljävel.

Go ahead & rip me off. Jag är van.

Det är fantastiskt hur man kan bli långtidsblåst om man inte håller stenkoll på sin shit. Alltså fantastiskt, verkligen, jag är imponerad av hur The Man verkligen ser till att använda varje lucka (hahaha, jag använde begreppet The Man! så jävla inte jag) maximalt så länge det går, bara för att han kan.

Precis som de flesta har jag el i mitt hem. Uttag i väggen, man stoppar in en propp på en sladd i de två hålen, och sen kan man sätta på till exempel ett strykjärn eller en bloggskrivardator eller julbelysning. Smutsa ner lite klimat. Jag har förstås miljömärkt el, numera, men jag tvivlar på betydelsen av det, på det stora hela.

Numera, skrev jag, eftersom vi i denna lägenhet när det flyttades in för fyra år sedan såg vårt första kontrakt utan el inkluderat. Då ska man välja sitt elbolag själv, som borgarsossarna sett till att ordna till för oss valtörstande medborgare. Vad de inte sett till att ordna för oss är information. (Jag har inte fått nån informatiooon!) Vi rookies råkar då ut för två olägenheter i lägenheten (bwaaahahaha): Det första är såklart överraskningen att man betalar till olika bolag för nätet och för själva elen. Kul med surprise-räkning från bolag nr. 2… Men den är i alla fall förtjänt.

Den andra olägenheten är att man inte ens tänkt på det där med att välja aktivt. Man tror väl det är lite halvt sak samma. Det är det inte. Verkligen inte. PlusEnergi, låt dem brinna i helvetet, kör med det sympatiska specialarret tillsvidarepris. Alla andra avtal man kunde ingå vid den tiden låg på, ja vafan, 35 öre kwh eller nåt. Tillsvidare låg på 55, typ 70% högre. Bara för att de ska se hur lång tid det tar för the suckerz att märka nåt. Är det inte cute så säg? Nu kör vi SkellefteKraft sen tre år minst. Varken bu eller bä. Som det ska vara.

Varför drar jag upp den här gamla skåpmaten? Bitter fortfarande? Ja förvisso. Men det var mer nåt jag vill ta upp i relation till senaste rip-offen, som jag i säkert ett år utsatts för av Comhem. Här har man suttit med Bredband ”Small” 2mbit, inte behövt mer egentligen, och ser plötsligt reklam på stan om hur man kan få en massa shit på köpet och betala bara en tia mer i månaden för 8mbit. Jag skiter i att få mer. Jag bryr mig inte så mycket om att ha missat att övre nivån sjunkit i pris så man lika gärna kunnat ha det. Men jag kollar upp grejen, och det jag faktiskt bryr mig om är att de gjort en jävla prissänkning med nästan en hundring på det abbonnemanget jag redan har, utan att det gäller för de som redan har det. Inte automatiskt i alla fall. Och man får ingen information. Precis det jag menar alltså: sneaky shit.

Jag ska alltså behöva säga upp och skaffa nytt abbonnemang, eller uppgradera (nedåt går inte på samma smidiga sätt som uppåt, såklart), för att inte bli rippad och rippad och rippad.

Förutom pengar då, jag sa ju att jag var van: det finns andra sorter. Som när man klockan ett på natten står i brunnsparken med karaokesällskapet och väntar på vagnen hem. Det står 10 min kvar. 9 min. Går upp till 10 igen. Fram och tillbaka ett par ggr, sen ner ordentligt. Men sen står det 1 min, och ändras till 28. Ingen vagn.

Jaha? Donken eller, istället för att frysa? Visst. Vi går dit, käkar och snackar med weirdos, vi kommer tillbaka 20 min senare. 7 min kvar. Nedräkning. Sen släcks skärmen. Ingen vagn. Vi står och svär. Fryser. Drar oss till minnes att det, efter att första vagnen inte kom, tutades i högtalare, som om ett meddelande skulle komma, men inget kom. Jaha? Betyder det att vi kan ta taxi och kräva ersättning? Folk omkring oss står och snackar om den lösningen. Vill ha med oss. Men orka mecket. Orka risken, för de lär ju battla saken.

Det blir en svarttaxi, Links brorsa hostar upp cash, vi är ölfattiga. Så åker vi äntligen över bron och får så klart se några jävlar stå och svetsa på spåret.

Hur jävla svårt är det att sätta in en ersättning om ni vet att det ska svetsas loss? Hur jävla svårt är det att ropa ut ett meddelande? Hur jävla svårt är det att sätta upp lite info på tavlan som inte låtsas som att det ska komma vagn, och sedan vagn igen? För om vi åtminstone visste det från början hade vi i alla fall sluppit slösa donkenpengar eller frysa en timme. Död.

En av varje sort.

Vi slötittade på teve, sådär söndags-style som man brukar göra. Det går alltid kassa filmer såna dagar. Vi valde kassa filmen Stealth (Det osynliga hotet). Ett stealth-plan träffas av blixten och blir ondskefullt, stod det i tablån, ungefär. Kass, men på ett lagom sätt för söndags-style. Planet skärpte sig sen. När filmen var slut hade jag glömt att det var en irriterande första halvtimme med tekniskt fel och avbrott och skit. Då vet man att man kört söndagen till max.

Efter filmerna går det komediserier. Vi valde My name is Earl. Det är inte kasst. Inte kasst alls faktiskt, jag var lite sur över att ha missat grejen. Fan vad kul det var. Eller var man söndagströttfnittrig? I vilket fall. Earl bedrogs av sin fru som fick ett svart barn med hans polare. Earl är då vit kan tilläggas, frun också. Tilläggas ska även att hon även hade ett barn med nån annan snubbe sen innan, vitt det med. Earl sa nåt om att hon kanske skulle skaffa en av varje sort. Ja, ras då, skevt som begreppet må vara. Men jag tänkte bara i söndagsfnitter: Faaan vilken rolig idé.

Jag blev så jävla sugen på att ha en av varje sort och började snacka som fan med Link om var man skulle dra gränsen vid när man kunde räkna en ny ”sort”, om hur på jag var att göra det på riktigt, att jag sket i att vara riktig farsa eller inte. Sen kontrade Link med genidraget att om jag skaffade brudar som ställde upp som mammor, och var riktigt pappa istället, kunde jag ju få dem nästan lika gamla också! Heeelt sjukt. Är det nån som känner en brud från varje land förresten? Eller kontinent räcker förresten. Är jag out of line förresten?

Gigigigigigigi.

Jag har lite bråttom.

Hela de senaste veckorna har jag känt mig stressad och känt det som att jag bara hattat runt hela tiden. Velat skriva om hundra saker här, men jag har fan inte tid. Sen. Jag har i alla fall pillat ihop slaskinspelningar av tre stycken låtar. Nya låtar alltså. Hur länge har jag inte lovat det? Kolla Myspace.

Vad heter Amy Diamonds pappa? King Diamond!

Förlåt. Jag missade första deltävlingen. Mina skogstokiga inlägg får vänta ett slag. Men det är ju egentligen inte annat än det vanliga. Jag nöjer mig med att höra alla bidrag, säga några ord om de viktigaste samt lägga allt krut på finalen och framför allt Eurovision istället. Jag kollar in svt.se i veckan när jag vill ha lite paus från untz:et ett tag.

Slående likhet! (Skämtet dock snott från P3 som snott av nån annan.)

Alla säger i alla fall att Chrille Sjögrens låt är sjukt dålig. Pöbeln rasar. Men, eftersom jag inte tror den har en seriös chans: hahahaha! God underhållning.

- – -

GP:s personporträtt på Familj-sidorna är en oerhörd källa till nöje. Alltså, ofta är det ju seriösa grejer och för bara nån vecka sen var det ju faktiskt min ena franskalärare (best ever!) från kursen i höstas som var med, med anledning av färdig doktorsavhandling. Men igår alltså. Pusselfreakporträttet var fan en ny Sushi och nudlar med Joel Smith (en snubbe som jag och Anna the Roomie samt hennes pojkvän har bildat en liten kult kring sedan han var med i GP för nåt år sedan). Killen sitter i alla fall med ett pussel vid namn Eternity II, en världsomspännande tävling där ett extremt svårt pussel skall lösas och lösningen skickas till ett jävla bankvalv för att sedan ha chans att vara först inskickade rätta svar när de öppnar på nyår 2008/09, och då inbringa två miljoner dollar till some schmuck. Pusslet släpptes i somras.

Men alltså. Det här är en kille som är 19 bast, som skruvar loss dörrar hemma (hos sina föräldrar) för att ha som pusselunderlägg, som anlitar en kompis som är en fena på datorer att skapa ett program för att hjälpa till att lösa skiten, och som alltid lyssnar på Elvis som pusselmusik. Förstår inte han, och alla andra miffon som deltar i tävlingen och skickar in sina rätta svar typ nu eller om ett halvår, att det ändå bara är lönlöst eftersom nån jävla autist säkert redan löst det på en eftermiddag samma vecka det släpptes?

Who’s on first base? Ja, inte du i alla fall jävla pusselhjon! Rain man är redan där.

Stoppa mig nästa gång. Eller sjung med.

Freakishly nog fattar man aldrig hur full man lyckats bli förrän dagen efter då man inser att man sjungit högt precis hela spårvagnsfärden hem, hälften av tiden dessutom genom att skråla med i vad än mp3-spelaren spelar. Ja, inte ensam då förstås, J-O-V och jag var väl på samma nivå, vi delade på lurarna också. Link och hennes från Piteå besökande bror John sov på sina platser på motsatt sida.

Det är spännande att tanken Nämen klart man ska sjunga Usher på vagnen! kan dyka upp överhuvudtaget. Nästa gång blir det väl till att ta med ett dragspel. Men det är i alla fall ett tecken på en lyckad kväll. Jag var ju tvungen att dra från middan med Links syskon för att gå på fölsedagsfest på Vlado’s pizzeria, som J-O-V kallar platsen. Philips lägenhet alltså. Men jag lyckades få med Link och de andra på att också dra på Locus efteråt istället för Nef, och dessutom få dit Emma Mollz och Therese.

Till Phil hade vi gemensamt i the clique skaffat en störd jävla present i form av ett Netto-fynd som jag och J-O-V hittade häromdan när jag fick ett ryck och köpte en massa sjuka varor. Älska skumma affärer med sjuka varor. Anyhoo, du ser the thing nedan.

Cholle-fondue som enda användingsområde! Vafan är det liksom!? Eller ok, det hävdas att man även kan göra seasoned butter med den men det låter dömt att bli skabbigt som fan. Phil fick sig förutom själva manicken, köpt för halva pris btw, även choklad och jordgubbar. Det lär vara svinäckliga jordgubbar med tanke på säsongen, men ändå. Dessutom skrev vi ett rim på omslaget. Ja jävlar.

Förlåt att jag skryter om fylla förresten. Jag ska skryta om nåt annat istället. Jag har fått en fet jävla spelning på Uppåt Framåt, som förband till Basutbudet. Det kommer bli en blandning av Beat Hospitality och JLA, både blandade låtar och rap över mina untz-låtar. Bara att komma, det är redan nästa torsdag, le 21 fèvrier. Klockan 22 eller nåt sånt skulle jag köra tror jag, och det bli rätt kort så var där i tid. När klubben öppnar vet jag inte. See ya.

(Imorrn har jag förresten lovat att köra den franska orginalversionen av My Way på karaoken. Kom dit också!)

Och glöm inte att se dagens tidigare.

Svenska språket klarar ett fritt hängande ”tidigare”. Det du. Syftningen gäller i vilket fall inlägget från inatt och det från alldeles, alldeles nyss. De innehåller ingen vardag, jag bryter ut den idag. Och slår ihop ändå. Vardagens natur utlöste mer seriöst. Jag kommer till det.

Imorgon blir det inte mer kattvaktande, J-O-V kommer hem från skåneland och jag bär mina saker tillbaka till andra sidan spåret. Lika gott. Jag börjar ändå längta hem till vanlig vardag, ska rutinen klara det veckolånga lovet jag har nästa vecka krävs det att jag inte är på en plats där man lever med resväska och känner sig som på semester.

Ja, vi har lov, det är underligt. Universitetet liksom, vuxet? Men det kan behövas, om jag har tur läggs tiden på de tre viktigaste projekten utanför plugg just nu: ny-text-till-välkänt-beat, the .pdf rmx, styra upp en flyttrockad. Alla i förlängningen ledande till större helheter som behöver annat ord än projekt. Det tar vi sen.

Första dörren i J-O-V’s trapphus innehas av någon med namn som en sydstatsrappare. Han kanske kunde hoppa in i UGK nu när Pimp C är död?

Att bo här och inte få dagstidningen varje morgon, utan läsa den i efterhand, ger exempelvis effekten att saker jag kunde ha skrivit om för flera dagar sedan får vänta till idag. Men det kommande är i och för sig något jag tänkt på ett tag.

Det här med bloggande alltså. Vem faaan bryr sig? Ja, läs den, gilla den, tipsa om den. Jag menar inte min. Jag menar inte den specifika. Jag menar alla jävla analyser och artiklar om det. Det är precis som med Phazebook, ja, det är fan samma sak på mer än ett sätt när jag tänker efter.

Helgbilagan Två Dagar i GP hade då med en grej på temat i lördags. Intressant upplagd förvisso, nån skrev i bloggform om blogg som fenomen. Tänk om det fått bli något bra. Istället är det det vanliga jävla dravlet. Snubben går i Nordstan och funderar på hur många av alla han går förbi som har en blogg, eller bloggar, ett ord jag får utslag av när det används i supposedly seriösa sammanhang.

Behandlar industrin, den framväxande, som för mig bara luktar IT-bubbla all over again. Behandlar de som tjänat pengar, Blondiebella, K-Schul, Kenziod, blabla-öre-per-visning. Ger tips för att tjäna the cash själv. Tyst!

Grovindelning i vardagsblogg och ämnesblogg, jaha? Visst, det funkar just nu. Men kom igen, innehållet har aldrig varit det intressanta på riktigt, eller ens särskilt väsentligt, eftersom det just är vad som finns idag. En blogg som koncept har aldrig varit ett innehåll, det är ett f-o-r-m-a-t och ska diskuteras därefter (det är ju därför blogg-till-bok är en vansinnig idé i de flesta fall). Snacka om vad som överhuvudtaget är möjligt i formatet istället. Tillgänglighet, där har vi i alla fall nåt som löst tagits upp. Vem som får skriva och vad och vem som blir läst etc. Och hur det i sin tur kan påverka innehåll. Som att en journalist som skriver i dagspressen men också har en blogg (på tidningen eller själv) kan använda det alternativa utrymmet på ett annat sätt, och vilket sätt det är.

Fan alltså de enda riktigt intressanta sakerna som stod i artikeln var dels det korta och väldigt bloggmässigt (som bloggar ser ut nu) spontana och känslosamma avsnittet om en barn-dör-i-cancer-blogg, och dels det som dök upp vid sidan av, som inte handlade specifikt om bloggar. Till exempel: Blondinbella spelar dum för att det funkar och ger fler läsare. Precis som alla andra ni tror är bimbos. Där har vi nåt intressant. Jag skulle snacka mer om den saken om det inte var dags att sluta nu. Det är ändå off topic.

Vad det var som var precis som Phazen? Jo:

1. Att man snackar bredvid målet precis hela tiden när det diskuteras i press. Eller vafan, att man talar om det offentligt mer än man gör själva grejen. Tiden lagd på att snacka Facebook är längre än den förlorade arbetstiden på egentligt Facebooksurf. Och utbytbart mot bloggläsande och bloggskrivande.

2. Att det är en arena som plötsligt är tillåten för vuxna. Lunar, Helgon, Face, samma sak. Men den senare är tydligen accepterad för vuxna utan att man behöver skämmas. No diss, jag tycker det är bra. Här är bloggläsning och bloggskrivning som fanzine. Läsa eller skriva blogg är helt gångbart att snacka om som 30/40/whateva-åring. Det är det inte med fanzines, men visst finns det rejäla likheter i formaten?

Äh fuck it, nu ska jag plugga eller göra färdigt Knullsoul 102-samlingen.

- – -

Eller det finns förresten en bonusdråplighet att berätta om också (jag skrev den först så oroa dig inte för mitt pluggande, jag ska).

Jag har varit lite osmart och lagt mina badrumsgrejer på lilla toan här hos J-O-V, istället för i badrum-only-badrummet. Mindre plats, men jag föredrog att dels ha det närmare sovrummet, dels på en actual toa, och dels på avstånd från den utsprätta kattsanden i badrummet. Sopa lite? Nä vad menar du?

Anywayz. I handfatet på lilla toan finns ingen stoppgrej där vattnet rinner ner. No biggie. Men inatt när linserna skulle av, och jag skruvar ena locket av linskoppen, gissa vaaad.

Jepp. Locket ner i brunn, och dessutom under den där jävla pinnen! Förstår du hur lång tid det tog mig att få upp skiten? (Ja, precis, lite kortare tid än jag lade ner på att diska den efteråt.) Verktyg: två knivar. Den som ändå haft en fiskekrok med sig ständigt. Men till och med Pingpong-kingens ryssfarsa glömde ju pimpelspöt, så det är väl inget att ens hoppas på. Av någon anledning gick hela processen under ett roat skratt och inte mina vanliga svordomsramsor. Det tog ju faktiskt stopp längre ner, den kunde inte försvinna och sabba hela rörsystemet. Varför sura när man kan nattfnittra?