En uppföljare.

Jag fattar ej heller Joel Alme.

Je ne sais pas quoi dire.

Det är jobbigt med vanligheten. Man sitter där på sitt jävla lov och rullar tummar och sen är det plötsligt en söndag och man är bakfull, bara lite men det känns på nåt sätt jävligare eftersom det inte är ursäkt nog, och inser att man faktiskt på fullt allvar ska tillbaka dagen efter. Och man måste läsa ut den där boken till just dan efter men man sitter och glor på teve istället, en dokumentär man redan sett såklart. Det går fort att vänja sig vid rien-à-faire. Jag är snabbare än de flesta - swooooosch!

Jag vet. Lata studenthjon och sånt, men det här är inte gnäll. Det är konstaterande av mitt eget varande som dito hjon. Och nu har jag att välja på att förbereda en liten anekdotjävel på franska till en lektion imorrn (nä, jag är inte bra nog för att freestyla), skriva Pärra-rmx (det mest vettiga jag gjorde på lovet var att ta itu med två nya kapitel där), ordna PrtSc-dagboken som Yoho vill se (hon slår mig nog snart annars) eller att se på House och äta violglass inköpt på rea auf Hemköp Vårväders (fantastiska 9.90 per halvlitrumburk Sia Grädd! Och då gillar jag inte ens glass så mycket men det där var fett). Gissa vad det blir. Men kanske blir det två grejer och då blir väl alla nöjda utom Umbridge.

Att hata på Angel.

Nån skrev, minns inte vem, angående just senaste konsensus, att det var skjuta fisken i tunnan att hata på Colin Nutleys nya spektakel Angel. Fan vad lättpåverkad jag är, men jag blev lite sur på mig själv för att jag fallit för den lätta, och sen sur en gång till för att jag ändrade mig (lite) efter just den lätta övertalningen. Att hålla isär vad man tycker och varför man tycker det kan vara lite svårt ibland. Se Kent-inlägget till exempel. Ja, ni fattar.

I vilket fall. Mats Johnssons (guu vad jag älskar den karln, där har vi GP:s största nöjesjournalist strax före Kalle Malmstedt – de är nästan enda behållningen i den delen av trean) raljerande över just Angel i dagens GP fick mig att sätta mig över allt sånt. För det som gör det ovanligt och inte bara lättsågat med filmen är att inte en jävla lite fjuttidning har hostat upp nåt positivt citat för filmbolaget att sätta upp på affischer och annonser. Outstanding in it’s lousiness alltså. Jag måste se den. Double feature med den och Tre Solar någon?

Du trodde att det redan flippat eller hur?

House, M.D. säsong 3, du trodde det var fucked som det var med snuten som är ute efter honom och allt det (inga spoilers kommer, jag lovar). Du hade fel. Vänta bara till avsnitt 13 och framåt typ. Heeelvete. Förutom att fjortonde avsnittet Insensitive har den Absolut Vidrigaste Lösningen (endast tangerad av första avsnittets binnikemask-i-hjärnan och det där med böldpesten) börjar dramadelarna av serien flippa satan, och så blir det supernatural på det. Inte underligt att Matilda fattade noll när hon råkade se s04e01 istället för s03e01 för ett tag sen. Ojoj.

But I löööv it.

Var finns hipstern?

Han kutar runt och name-droppas på alla bloggar, sågas och hånas hej vilt, men var fan hittar man honom i verkligheten? Ja just det, det kan man ju inte.

Jag har aldrig träffat nån hipster, trots den skenbart höga frekvensen these days, och först ville jag därmed avfärda grejen som myt och båg och lögn. Sen tänkte jag lite till och ordet konsensus satte mig på rätt spår. Sorry att jag var så trög. Det är ju beteendet som är hipstern! Som fjortis, it’s a state of mind, man kan trilla in i det lite då och då och vissa kör lite för länge i hipsterfilen, men personifiera blir svårt.

Nervöst sökande efter the new shit samtidigt som man måste hålla sig inom ramen för konsensus. Ha. Inget är fan nytt under solen. Modet funkar så, orka använda nya ord.

- – -

Det är dåligt ljud på VKM vid trappan. Lokalens natur. Sorry bout that. Men jag är rätt nöjd ändå.

Hiphop don’t stop. Säger de.

Det är en utställning i farten på Världskulturmuseet. En liten subkultursrunk. Idag har det vart, imorrn (torsdag) kommer det vara – spelningar, workshops och skit. Allt under hiphop-flagg. Jag ska spela.

Rap life ‘85 eller nåt.

Jag är inte så mycket hiphop egentligen. Jag skriver rim och snickrar små beats, ett element av fyra reppat på sin höjd, eftersom mina beats inte kommer till medelst DJ:ing. Ändå får jag svara på exempelvis vad hiphop betyder för mig, vad utställningen betyder för hiphop i Göteborg. Ha. Klart jag har svar som inte är korkade, jag har ju baskoll, men jag är ingen representant. Är de andra deltagande imorrn det? Kanske. Mer renläriga än jag i alla fall. Men herregud, vem tror på renlärighet? (Vissa förstås, men inte jag.) I vilket fall, jag ska köra min grej som vanligt. Det blir DJ Telefon och lite gammalt, lite nytt. Jag kör ca 18.15 fick jag veta. Så tidigt är det, bäst för dig att inte va sen.

Alla minns vi vår första clique.

- – -

On a completely annat ämne: Har du hört Jucifer? Där har vi ett av de senaste årens tydliga exempel på att popfolk börjat lyssna mer på black & döds (tvärtom har ju funnits längre). Tvära kast mellan pop, PJ Harvey, growl och grind på trummorna och mer klassiska lofi-grejer. Det är fan fett. Och franskt!

Nämnde jag att titeln på senaste skivan är L’autrichienne (Österrikiskan) och är ett konceptalbum om Marie Antoinette? Ja jävlar.

Lam fäbless för dekadens.

Det tycks mig mer och mer som att Amy Winehouse är ett skådespel. No diss, alltså, jag är lite imponerad. Att driva med, och slå mynt av whynot, folks oerhört lama fäbless för dekadenta stjärnor är stor underhållning.

SVT visade en spelning med Winehouse igår kväll, där hon växlade tvärt mellan professionalitet och fylle/knarkglömd text. Hon körde You know I’m no good och såg helt borta ut samtidigt som hon sjöng totalt rent och kom in precis där man ska hela tiden. Sedan hade hon ett helt normalt mellansnack och tog en klunk plastmuggsvin. Körde en till låt och verkade närmast nykter. Ett par låtar senare var det dags för Rehab och hon började mumla text igen, och vackla omkring, men fortfarande var tonen klockren. Bandet bakom såg både proffsigt och helt obesvärat ut.

Har man svåra knarkproblem och rykte om sig att vara helt omöjlig har man inte ett band som troget följer med och obekymrat spelar vidare vid fylleutsvävningar. Jag tror hon fejkade. Nä, överdrev. Hon hade säkert druckit vin, kanske till och med knarkat, men det klarar folk för jämnan på scen. Hon var definitivt inget vrak. Problem, visst, säkert, vad vet jag? Känner henne inte. Men maskineriet utnyttjar varje sekund av det för att sälja.

Allvarligt. Bara en sån sak som låten Rehab som första feta hit, säger inte det ganska mycket om hur man valt att lansera sig? Texten är förvisso mer än bara simpel dekadensromantik, men hela konceptet är att vi ska förfaras och charmas av saken. Tidningarna skriver om hennes senaste vändor på tork, senaste fylleskandal. Ständigt i ropet, även mellan skivsläpp. Clever.

Jag misstänker detsamma om Doherty.

Det är fanimej tragiskt att folk är så jävla lättcharmade, fortfarande, av såna här 50-talschocker som brudar som lever farligt. Man flabbar till och med mindre åt de som provoceras av Marilyn Manson.

Röd stjärna över högstadiet.

Levandehistoria.se, jag vet inte.

Jag har slagits lite med mig själv i huvudet och det är inte första gången. Jag vet inte riktigt hur det ska sägas, men hela grejen stör mig något enormt. Den senaste kampanjen från statens historieläxa handlar om kommunistiska regimer, det har stått lite i pressen om saken senaste veckan, och jag vet inte.

Det är skitsvårt. Yoho hade häromhelgen besök av en Estnisk kompis som hon och de andra utbytarna från min B-townklass kände i Prag. Hon berättade att han reagerat på en snubbes knapp med röd stjärna. För honom var det ofattbart att någon kunde gå omkring med en röd stjärna, ryssen i Estland är i allra högsta grad oförlåten. Det här går inte att bortse från. Så när jag sitter på Uppåt och hör om den grejen, just som jag tidigare på kvällen suttit med den första versionen av den här texten, tvingas jag böja till några tankar.

Det har i alla fall alltid stört mig, som sagt är det inte första gången jag slåss med mig själv. Bland alla dessa pappaböcker man sett ligga hemma hos föräldrarna har Kommunismens svarta bok och den där (oresonlige) Staffan Skotts böcker figurerat och stuckit i ögonen på en 16, 17, 18-årig Gustav som fått för sig att han ska kalla sig kommu. Lär ju stuckit en del mer för nån som faktiskt var hängiven maoist när det begav sig. Men så vet ju både jag, han och du att det där är en spekulativ benämning, ”kommunismens” svarta. Alltså jag hoppas du vet det.

Det svåra alltså, att med respekt för folk som verkligen tryckts ner av Stalin och hans likar kritisera denna sammanblandning av helt olika saker. Men sättet att göra det på är inte att hålla på och låtsas som att det inte var så jävla farligt, och det är ju ytterst pinsamt för hela vänstergenren att det ens finns, men det gör det. Både såna som kör med rena förnekanden (piiinsamt!) och de som kör medelst oväsentliga invändningar. Klassiska invändningar mot Kommunismens svarta bok m.fl. har exempelvis varit att en stor del av dödstal som tillskrivs Sovjetdiktaturen egentligen varit från svält och inte genom nazi-like dödsläger, men vafan spelar det för roll?

Ja, det spelar alltså roll, men det är inte nånting förmildrande.

Vad som är viktigt är istället klassisk invändning nummer två: att hela tiden, trots att det för alla oss som gnabbats i åratal från båda håll om det här börjar bli en floskel i stil med rasism bygger på okunskap och rädsla, påpeka den feta jävla skillnaden mellan Förintelsen och döda i Sovjet mf.fl. Nazismen inkluderar i princip folkmord i sin ideologi, medan kommunismen, ja den säger faktiskt inte ett smack om den saken. Om man ska vara petnoga kan man till och med hävda att kommunismen inte ens är totalitär, att proletariatets diktatur var Lenins efterkonstruktion och inte nåt Marx & Engels kommit på. Men jag är faktiskt inte ute efter att hävda kommunismen som the shit. Jag måste nog säga att den är naiv i stil med anarki, nyliberalism, och alla andra inriktningar med minsta grad av determinism eller överdrivet optimistisk inställning till människan.

Men att skilja bort kommunism från sammanhanget är viktigt av ett annat skäl. För att om vi ska fatta totalitära system kan vi inte hålla på och låtsas som att de har något annan ideologi än just totalitariteten själv. Att ta och behålla makten, där ligger diktaturens kärna. För att vara utomstående och se igenom propagandalögner i främmande diktaturer fäster man jävligt stor vikt vid dem när man köper att kommunistiska intentioner var sanna. Det var ju propagandabullcrap! Kolla på fucking Kina, hur mycket kommu är de där? Men fortfarande kör de samma propagandatugg, de fejkar sin kommunism och vi fortsätter låtsas som att det stämmer. Tjenare, planekonomin försvann ju redan under Deng Xiaoping.

Låt oss anta att syftet med Forum för levande historia är att lära av historien och se till att det inte blir nån mer förintelse i Europa. Gott så, vi kör hårt på att påpeka att Hitler var folkvald, att det lika gärna kunde vart nån annan och att det var vanligt folk som du, brevbäraren och din moster som angav judar på löpande band (och hade smutskastat dem långt för Hitler var född). Vanligt folk, både i Tyskland och i ockuperade länder. Men en totalitär stat kan göra allt det där jävligt bra utan din hjälp, och det är klart det hjälper med fet propagandaoffensiv och skenrevolution före man tar makten ordenligt, men knappast ett måste. Pol Pot hade lika gärna kunnat stapla huvuden i pyramider i Ulf Ekmans namn som i Kommunismens.

Men ja. Att inte dra omkring på sin jävla Sovjetkitsch, eller åtminstone ha lite känsla för rätt/fel tillfälle, kan väl dock vara ett hyfsat rimligt pris för att visa respekt för folk som faktiskt drabbats, för dessa är det nog skit samma om Sovjet eller Kina verkligen var äkta kommu eller inte. Och herregud vad less jag är på alla puckade youngsters (och än mer puckade vuxna) som befattar sig med den där Che-bilden (vars kommersiella spridning  dessutom är själva definitionen av ironi).

Så har vi en extra störande sak. Jag kollade runt lite på myndighetens (ja det är faktiskt en statlig myndighet vi talar om, som lyder under regeringens direktiv) hemsida och noterade först till viss glädje att man inkluderat en massa info om alla möjliga folkmord och liknande, även tvångssteriliseringarna och rasbiologiska institutet i Sverige, och det verkar ju lite Sisyfos att hålla på att lista alla brott mot mänsligheten ever, men ändå, jag kunde inte längre kontra med att man ju faktiskt måste lista det-och-det brottet signerat korståg/kolonism/whateva också om man nu ska lista Gulagfakta (klassisk invändning nummer tre). Men sedan såg jag också att det fanns så mycket mer än så. Bland annat en artikel om olika högerextrema rörelser i Sverige och lite kopplingar till SD. Och det här är nog den ännu svårare saken. Jag kan verkligen inte tycka att det är ok att staten genom något som ska kallas myndighet bedriver en så specifikt riktad ideologisk kampanj. Oavsett om det rör sig om organisationer som rent bokstavligt är nazister. Snuten kan få hålla på och spana på dem, men staten ska fan låta bli. Både för att jag inte tror på det sättet som lösning på att hejda främlingsfientlighet och för att det är direkt obehagligt med staten som propagandamaskin. Jag menar, how’s that for totalitarian?

Vänstern står dessutom på tur. Det kommer bli en rough time för alla små nya vänsterkids när de sitter där i högstadiet och ser på statens upplysningsfilmer om Gulag och måste försvara sin nyfunna socialism när andra kids trackar dem och tror de vill ha ett nytt Sovjet. Precis på det sättet dyker de puckade bortförklaringarna upp. Jag vet, för jag drog dem själv när jag var 16.

Upprop mot that shit här. Det är inte bara gamla R:are i rutiga skjortor som satt emot.

Johan Lindqvist. Denna Pajas.

Jag är medveten om den totala ankdammen man sitter i när man kommenterar GPs bossmusikskribent. Inte en fan vet vem jag talar om som inte är från ”Västsverige” (sjukt ful benämning, men fungerande). Nevertheless. Jag måste.

Notera hur whitey straight man än en gång använder Lauryn-Hill-tricket för att få in både en svart och en kvinna på sin lista. Jag trodde whitey straight man börjat bli medveten om sina egna svagheter, men no no no. Och då har karln ändå skrivit en braskis i inledningen om att alla har ju sina egna listor.

Ja, det fanns ju en kvinna till på listan. Och har inte Killers och Wannadies varsin brud också? Spelar ingen roll. Läs texten om The Miseducation… och fundera över hur många gånger du läst exakt samma unka formulering som fullständigt stinker av respektlöshet mot en (hur mycket jag än hatar att erkänna att det är en sådan) de facto lång svart musiktradition.

Våndas över gitarrgubbens fortfarande starka punggrepp över samhället.

Kuken ligger bra i munnen.

Vi pratade lite om det där med kön som svordom igår, jag och Link. Varför jag säger kuken så ofta och huruvida det ligger kontrovers i att på samma sätt säga fitta. Jag låtsas lite att det är ett sätt att få balans i tillvaron att kontra alla de som använder fitta som svordom. Du fattar; vadå fitta, är fittan nåt dåligt eller?, och liknande invändningar. Men egentligen är det ju bara så att kuken ligger bra i mun.

Jag låtsas vidare att det är lite komiskt att säga könsord på fel plats, komisk svordom är både stark och svag, det är praktiskt. Vilket förvisso är sant också. Men egentligen tycker jag mest att kuken ligger bra i mun. Fittan far ju mest runt framför.

Kuk måste även sägas i bestämd form. Det är kuken som ligger bra i mun.

(Vore jag Cam’ron skulle jag säga no homo nu. Men det är ju roligare utan.)

Rock the underground.

Jag ska inte vistas nånstans där baren är fri. Det leder ofelbart till en förlorad dag. Och till förlorade sladdar (andra gången i rad!). Fast denna gång orkade jag ta mig tillbaka för att återfå sladdarna, eftersom de var lite viktigare denna gång.

Kvällen dagen efter jag och J-O-V rockat dansgolvet på Estrad skulle jag nämligen se på lite film med Link, med min dator som DVD-spelare. Lämpligt tillfälle att upptäcka att strömkabeln fattas, ligger väl kvar på Underjorden faaan också!, och batteriet tillåter ungefär 40 minuters tittande. Jag var verkligen oresonligt arg på världen just då, men det kan ha berott på hur jag redan spenderat den passerade dagen under plågorna av fribarssjukan. Tur det gick en kass svensk deckare med Andreas Wilson på femman med start fem minuter efter batteriet i datorn lade ner. Och jag har orkat åka tillbaka idag på förmiddagen.

Festen då? Jo visst var det kanske värt en vansinnesbakfylla. Kunde lätt varit mer folk, och framför allt borde jag skitit i att ta med extra ljudkortet (så viktigt är det inte att kunna ha en hörlursutgång också om man ändå inte kör sitt mest seriösa läge) eftersom det såklart krånglade och hackade med en gång, trots att det funkat kalas hemma. Men vi hade jävligt kul efter att allt styrts upp. Se bara.

DJ Grovt Initiativ, J-O-V och… nån som ville va med på bild.

Aron provar för små skor medan skornas ägare är på toa.

Men fan vad kallt det var att åka hem sen, det är fan full-blown vinter nu.

Bara this little newsflash.

J-O-V & Grovt Initiativ vill vara din vän.

Får dig att dansa på Underjorden imorgon skärtorsdag.

GI-JOV: alltid hämningslöst, aldrig ironi.

Giglist march 2008.

Nånting sånt i alla fall. Den formella premiären för J-O-V & Grovt Initiativ som DJ-duo har chockartat tidigarelagts genom ett panikbokat gig på Underjorden nu på torsdag. Skärtorsdan alltså, pink thuuursday. Vi får köra lite rosafluff på det. Klubben är i alla fall en scenkonstgrej vid namn Estrad. Vi lär spela muzak från typ 23. Kommer bli fett.

Vi ska även dra upp en kollektiv MySpace för vår superduo, let you know when it happens. Ni kan dock redan nu boka våra asses på nya mailen danceflooricious@paparkaka.com, thats fo shizzle.

Vidare har JLA-spelningen jag fått för mig var 27 april i själva verket 27 mars, nästa torsdag med andra ord. Den äger rum på Världskulturmuseet, det är en stor grej under namnet Hiphop Don’t Stop. Övriga artister är Nabila & Wordsilah, Middlesex, Kid Sid, Silversystrar, Dirty Crowd, Pangeans Lost och Fittcrew ballet. Mer än bara rap alltså. Fullt av workshops & shit också, det håller på hela dan från 12-21. Vad jag försått är dock spelningar etc förlagt från kl. 18, och jag har ingen aning än om vilken tid jag går på. Men det rekommenderas förstås att se allt, åtminstone Silversystrar är riktigt bra live (no diss mot de andra, jag har bara inte sett dem).

Info här och här.

Eller här:

En varje år typ av sak.

Det händer faktiskt varenda år. Så det snöar igen? Våren i Sverige, eller åtminstone i Göteborg, behöver en liten set-back för att sen kunna blomma ut ordentligt. Sura inte.

Istället för att vara utomhus sitter jag förstås inne och glor på den gamla ‘92-klassikern Highway to hell, eller ”Ond resa” (bwaahahaha) som den fått heta i Sverige. Det är i alla fall en fabulöst sunkig B-film om ett ungt par som ska rymma för att gifta sig men hindras av Hellcop som kidnappar bruden och tar henne till helvetet. Har de inte lärt sig i B-filmer att man ska lyda konstiga-gubbar-i-obygdens råd? Och har inte gubbarna lärt sig att tala ur skägget? Grabben från naturligtvis åka efter och ta sig genom alla möjliga sjuka grejer i helvetesöknen för att få tillbaka sin löööööv. I den här historien var det dessutom ett misstag och inte en räddning att inte ha premarital sex. Glädjande. Boo-ya moralister!

(Du måste se den! Glasskopan, bara en sån sak. Ja jävlar.)

Cute.

Guuu vilken söt liten recension på en konsert jag önskar jag kunnat vara på. Gubbvärlden försöker ta sig an modern R&B med samma terminologi som en lektor i musikteori. Fast välvilligt. Sannerligen cute.