Guru, hjälp!

Vafaaaan. Jag gör ALLT rätt. Jag tar bort allt och gör om. Jag växlar browser och fixar ny XML-fil. Ändå fortsätter ett visst problem att hela tiden dyka upp när jag ska importera hela den här bloggajäveln till paparkish punkt com. Några inlägg som vägrar följa med.

Det är samma inlägg hela tiden, och det är kanske för att importeraren säger att de redan finns, men i vilket fall: hur ska jag göra!? Jag e inte teknik idiot, jag kan mycke datta. Men SQL alltså… Hjälp mä.

- – -

Update: Det verkar som att ärthjärnornas snilledrag att lägga in en ”post revision”-funktion gjort att jag sitter på miljarder små alternativa inlägg med typ en felstavning kvar och dessa kukar ur hela databashanteringen och uppladdaren tror det är samma post.  Denna går naturligtvis att stänga av om man redan använder versionen för egen domän, men för WP.com… nä. Tack.

Vi bygger om.

Med anledning av ett par olika events, kommande, har jag beslutat mig för att som länge planerat fimpa större delen av den egna paparkaka.com (kvar på plats blir Print Screen och kanske Rants) och koppla domänen hit direkt. Det har kännts lite onödigt att sitta med den också vid sidan av typ 5 bloggar om man räknar den nedlagda hemliga. Det lär bli ett par nya rubriker här ovan då, antingen bara en med allt JLA-relaterat eller en för låtar och en för gig och sånt.

Det är min fredagskväll i pengasparandets tecken att sitta och sy ihop detta så snyggt jag kan. Wish me luck och ge mig förslag och synpunkter.

A different take.

Max (ge mig ett i Göteboooooorg!) sjukt roliga reklamserie med den där apmannen som snor burgare av folk är utsatt för mer skandal efter den rätt löjliga våldtäktskopplingen nån gjorde i början. Denna gång är det E-Type som är upprörd över att hans låt använts mot hans vilja och att folk ska tro att det är han som rappar om salsasås.

Till skillnad från typ alla andra bloggar och snack om saken tycker jag att han har goda skäl att vara sur.

Precis som när Tom Waits lackade för att ett bilföretag använt en sing-a-like som imiterade hans väldigt karaktäristiska röst, och folk very much blev vilseledda att tro det faktiskt var han som sjöng i reklamen (jag räcker upp handen), är det här faktiskt en fråga om ideell upphovsrätt som inte ska flabbas bort bara för att det är en artist från lågkulturen som lackar. Det är så äckligt hur alla bara höhö:ar om att han väl inte kan snacka om ”sitt verk”, att eurotechno är väl inget som når verkshöjd?

Fuck yeah it is. Och även om inte – så fort vi börjar släppa sånt här fritt på ett plan kommer man göra marken ostadig för alla andra också som vill bestämma själva hur deras bild utåt ska se ut (alltså: jag håller på en princip här bara för att jag ser konsekvensen av att släppa på den). Just din favoritartist kan ses som dålig smak av en lagstiftande klass när som helst. Naturligtvis kan man anta att det är genom skivbolaget de gått, och på så vis fått rätt till att använda låten, och visst är det inte nån särskilt E-Type-lik röst som lägger den lilla ramsan om salsaburgare, och visst hade det inte hållt i rätten. Men låt mannen vara sur ändå din jävla kulturfascist.

(Reklamen i fråga här.)

The related stuff in the andra bloggen.

JOV har skrivit lite good shit som relaterar en aning till mitt förrförra.

Mer av det där störiga från en teveserie.

Inne på slutet av säsong tre av Sex and the City och det där problemet med Charlotte och Trey efter bröllopet. Att han inte får stånd. Så då blir det inget sex. Och det är helt sjukt att jag inte ens tänkt på det förr men vilken jävla skandal det är, att de inte ens nämner att det ju finns en jävla massa annat att ta sig till om hon nu är sexuellt frustrerad. Att det kanske inte skulle räcka för henne, eller ens vore nåt hon intresseras av är inte viktigt,  för att det här inte ens diskuteras vännerna emellan… Kan man förneka patriarkatets existens längre? (Oh yes, the P-word är alltid relevant.)

Tänk på alla kvinnor som ställt upp för husfridens skull och annan total äckelbull. Och notera att det omvända inte ens kommer på tal.

Kurvan dalar nedåt, men jag filosoferar i sömnbrist, och reser mig alltid.

Ligga vaken på natten och tänka på hur man ska kunna sansat tala om typ utseende, smink och så, eller fucking plastikingrepp, utan att bli jävla Vacker utan spackel och annat äckligt bimbohat. Jag vill vara nåt på spåren. Kanske jag är.

Det blir så lätt ignorant inför människors komplex, nästan lika ofta även arrogant som följd.  Ett irriterat påpekande att det är onödigt att köpa alla jävla produkter och hur kan du bränna så mycket pengar på sånt, på möjlig bekräftelse. Underförstått är nån då blåst som nojjar för utseendet. Eller andra sätt att duga.

Så vafan säger man? Alltså jag undrar verkligen dagligen vad i helvete världen gjort för nummer på alla tjejer, för även om jag känner igen komplex som fenomen… Nä, inte lika hårt. I vilket fall. Jag är förstås floskelmannen när jag droppar nåt såhär, men kan man inte bara få säga att det är skitkul med kläder och smink, och du är ju väldigt fin i det där, och du där, ja du blir säkert med lite vitare tänder om du hostar upp 1.900 på en blekning, men du behöver inte nåt av det där. Man kan gå ut utan.

Det ska vara jävligt klart för alla att existensen av alla dessa saker skapar behov, oavsett om komplex alltid funnits. Men skapade behov är djupare rotat än i dumhet.

Nedplock.

Jahapp ska vi titta på lite roliga sökningar hit från senaste tiden? Here it goes:

runka kuk med mun

kuken mindre om man runkar

otrogen om jag runkar med en kompis? (ja. vidga definitionen på sex.)

bulgur public service

hur får man bort träningsverk (ta dit en rivningskula! eller privatisera.)

smisk och inger

inger +smisk

bilder +session +smisk

- – -

Frågorna är då: Vem är Inger? Sökningarna där var inte samma dag heller. Och varför bytte jag bort Bulgur i min bloggtitel när jag fick så fina sökningar på det ordet? Jag är very much public service.

Retroaktivt är alltid min melodi.

Har jag nämnt att jag håller på att ta mitt popkulturella ansvar och ser Sex and the City från början till slut? Det är oerhört provocerande.

Alltså jag gillar det. Jag har sett jättemånga avsnitt förr, bara inte i rätt ordning, alltid tyckt det varit kul och välgjort men… jag får ju spel på de där jävla mänskorna. Det är verklighetstrogna karaktärer (ok, sånär som på vissa samanthagrejer och att de är Manhattan som fan), men man tappar därför tron på folk. Allt det där jävla nojandet för ingenting. Varför håller man på.

Jag är förstås bekant med det. Jag vet att man blåser upp saker i sitt huvud och undrar över uteblivna samtal eller svar på sms, men varför alltid framställa det som så jävla naturligt? Att det ska eller måste vara så? Eller stressa så över varje intro till möjlig romantik? Vilja sätta en etikett på allt, inte vara nöjd. Sträva efter pipe dreams. Dessa jävla pipe dreams.

Fuck giftermål, fuck Mr. Right. Alltså gift dig gärna, men haussen, fuck den, gör det in a rush varförinte. Det är ju bara ett bra kontrakt om nån dör och man hade en bil, ett hus, ett barn ihop. Ingen är perfekt och även om man förstås vet det så kan man gå omkring och tro på nån som ska komma som måste vara för evigt. Och det går ju, jag har sett exempel förstås, men det är ingen garanti. Det finns ingen rätt person för alla eftersom det inte handlar om person, utan det som finns mellan, och man ska varken förvänta sig livslång passion eller räkna bort det. Bara kör. Allt annat är förnekelse och förtryck.

Kuken sitter i hjärnan.

Haha man bara går omkring och tänker med könet. Eller jag ska bruka allvar. Det har varit bisarr upplevelse på föreläsning med ”Hjärnan” Dahlström i mina nuvarande studielokaler, Ekocentrum-branchen av Chalmers.

Det bisarra kunde tyckas vara föreläsningen i sig, men den var tämligen ospektakulär. Det bisarra var istället a) placeringen – en sektion som ser ut som ett mini-Tom Tits inne i Vasahuset har nån slags platå entrappa upp med ett café, och i den skulle vi sitta. Tjena akustik. För Sundsvallsbor kan jag bäst likna miljön omkring denna upphöjda del som typ Kulturmagasinet rakt av. b) fikat – de pålästa hade fått höra att det skulle bjudas på fika, men ingen av oss anade att det skulle vara gratis vin & ost, plus lite basic kaffe/te & macka. Till macka tillhörde en… brödrost! Jag ville inte bilda kö, så det fick vänta tills efteråt med rostandet. Mobilbloggen har bild.

Nå. Föreläsning var det ja.

Jag är ju som kanske väntat, och för vissa välbekant, inte en vän av detta här biologitugget som Dahlström m.fl. reppar. Naturligtvis gick jag därför in med förväntningen att nu jävlar ska det bli kontrovers och het debatt (alternativt creepy väckelsemöte, beroende på publik). Men istället var det bara lite kort droppande av hjärnskillnader åtföljda av en massa halvhjärtade brasklappar och några små grodor då och då. Allt som allt väldigt mycket mindre provocerande än senaste boken antagligen är. Hjärnor, skillnader, manlig/kvinnlig hjärna, kan vi säga så när hon ändå själv drar fram att en fjärdedel av folket har en perfect mix av hälften ”man” hälften ”kvinna”? Att vad man har för organ inte behöver vara nåt speciellt alls för hjärnan kör sitt race ändå. Gud, vad ska vi med sånt där till när vi ändå inte kan generalisera på riktigt efter vad vi ser framför oss.

Men lite nyttigt fick jag i alla fall till the remix, en viss herre gör övertolkningar av en viss dams redan befintliga sådana. Hej och hå, du får se i sinom tid.

I vilket fall, she’s got the look.

Great minds think alike.

Jag är inte den enda som reagerat som jag gjort. Sökfras från igår: ”bruno banani reklam skämt”.

Här är den.

Blessed be the unlord.

Jag vaknar en morgon till snabbare uppkoppling och fast telefon. Vi har tilldelats ett hemnummer med odjurets tal i mitten. Kan jag vara lyckligare? (Ja, om någon kunde erbjuda mig lite hjälp för att lösa problemet att det fortfarande slöar ner allt annat som ett helvete om man använder uTorrent vore det fint. Jag tror det är min router men orka skaffa ny. Orka göra något alls i det mosade sladdboet bakom soffan. Orka ens plugga in till modemet direkt för att kolla upp det.) Ursäkta parentesen. Egentligen är allt på topp.

Senare idag ska vi gå och lyssna på Hjärnan Dahlström snacka i nattmössan och förhoppningsvis bli nergjord. Annars får väl jag. Men jag har tyvärr lite konfrontationsskräck.

Obligatoriska miffon.

När man läser lösa kurser på Högskola/Uni, särskilt A-kurser, då ingår det minst en kursdeltagare som är ett miffo och som gör alla andra deltagare obekväma. Så också i musikvetenskapen.

Tanten (gamlingar är överrepresenterade såklart) öppnar starkt första dagen, introduktionen, genom att börja spela på pianot i salen när vi andra rör oss ut för en liten paus. Inte klinkar lite, utan börjar flexa sina skillz med nåt avancerat. Det blir som utromusik för oss, fast det är liksom nåt i moll så det känns ju lite konstigt där med.

Andra dagen, idag, sitter och svarar på frågor/räcker upp handen mest av alla. De flesta gånger säger hon något som inte hör till saken, andra gånger har hon bara rejält missuppfattat föreläsarens ganska frekventa ironi då han säger olika påståenden. Det diskuteras ju ganska mycket smak och så, han intar position av ”de där andra” som menar olika konservativa saker, hon tror han säger dem på allvar.

Get a clue. Eller var tyst i alla fall, jag skäms ju där i salen.

Hon spelade förstås på pianot igen i pausen idag.

Hej mamma!

Hej mamma. Imorgon får mitt konto äntligen besök av studiemedlet. Fint folk kommer tydligen sent. Därför tänker jag neka hälften av det inträde och skicka detta direkt till dig istället. Tack för välbehövt lån.

P.S. Tänk så mycket lättare det blir för er nu när Matilda flyttar hit också!

Ooooh, det här var också roligt!

Mer bortglömt! (Jag kunde inte sova så jag morgonpostar my ass off.) För de som inte minns skrev jag ett hatinlägg mot Hydman-Vallien som falsk smakkonsensus i samband med att Link råkade krossa en ful jävla skål hos sin syster i våras. Jag fick veta nyss att systern nu råkat krossa även den nästan exakt likadana på exakt samma sätt som Link. Ännu en seger för oss som varje dag brottas mot synen på universell smak. Och för er som gillar god ironi.

Du är vad du äter. Hjärndöd massa.

Jag kom på en sak jag hade tänkt skriva om den där bakisdagen i förrgår. Saker som går att köpa som borde ge dödsstraff. Eller lite pisk i alla fall. För jag gick ju där på Willys med syster Matilda och insåg att den där produkten jag sett reklam för inte var ett skämt eller en dröm.

Någon tycker alltså att det är en bra idé att tära lite på miljön med tillverkningsenergi och en massa extra förpackningar för att det finns brända människor som tycker att SMULPAJ är en tuff utmaning att göra från scratch. Alltså jag kan baka och så, jag är ingen stjärna, men det är åtminstone så bekant att jag vet att smulpaj endast är snäppet mer avancerat än chokladbollar. Sånt man låter sina barn göra själva när de är 4 år.

Jag är för economies of scale och så, lägga största biten på massproduktion om det gör det effektivare totalt sett, det finns massor av saker som man gärna får slippa att göra själv hemma, men den där typen av halvfabrikat hör inte hemma i min verklighet. Den ska bort. Ja, och så kan du ju räkna ut själv att den kostar som ett skämt också.

Lite mindre allvarligt men lika ofattbart är alla jävla mixar till ett färdigt bröd. Packa ihop sånt på fabrik lär inte ta så mycket onödig energi, kan till och med vara effekivt, men för en konsument att köpa och gå hem och tro det ska vara lättare… Alla för en rookie kritiska punkter i bakning är ju kvar! Du kan jäsa över den (eller om det gud förbjude är bakpulver istället för jäst – än värre), du kan misslyckas med formen, och du kan framför allt fortfarande bränna skiten ur den stackars degklumpen. Är det pizzadegsmix måste du dessutom fortfarande kavla helvetet.

Link hade sett frysta färdigkavlade pizzabottnar i Spanien, platta och enkla grejor, som ett Ikea-paket. Så gör man ett redigt halvfabrikat. Orkar du inte laga eller baka nåt annat på riktigt kan du väl för fan köpa nåt helt färdigt.

- – -

Annan produkt man ser reklam för men inte vet om de driver med en: Parfymen Bruno Banani. Nån som vet? För jag tror fan inte mina ögon.